Fira Israels 60-årsdag!

För idag precis 60 år sedan föddes staten Israel. Den 14 maj 1948 utropade Israel sin självständighet efter att det Brittiska Palestinamandatet hade löpt ut. Ett blodigt krig följde efter att arméer från fem av Israels grannländer hade attackerat den nya staten. Efter att israelerna slagit tillbaka angreppen kunde den nya staten konsolideras, men fortfarande finns ingen fred i området och frågan om en palestinsk stat har ännu inte blivit löst.

På SvD Brännpunkt skriver idag 16 svenska judar om att man inte ska fira Israels 60-årsdag. Argumentet är att Israels firande bygger på en politik av terrorism, massakrer och annektering av ett annat folks mark. Indirekt firar man då också den katastrof som palestinierna har genomgått. Tyvärr slirar de 16 skribenterna med sanningen och övertygar inte i sin argumentation till varför 60-åringen inte ska firas.

Bland annat tar de till väldiga överdrifter när de ska motivera sitt ställningstagande: “…den palestinska katastrofen 1948 då 700.000 palestinier förlorade sina hem och sitt land är för palestinerna lika traumatisk som Förintelsen för judarna.” Man kan knappast jämföra en massflykt under ett krig, med en systematisk folkmordspolitik som i fallet med Förintelsen. I så fall förringar och trivialiserar man det öde som drabbade judarna under Förintelsen. Kan man i så fall också likställa Förintelsen med karelarnas fördrivning från Karelen 1944? Ingen skulle göra den jämförelsen.

De 16 skribenterna förenklar också förloppet bakom den arabiska flykten från området 1948-1949 och kallar detta “Den israeliska Plan Dalet verkställdes under april 1948… ledde till förstörelsen av palestinska byar och fördrivningen av den inhemska befolkningen till grannländerna“ Frågan om orsaken är i högsta grad något som fortfarande diskuteras bland forskare och någon konsensus råder inte om frågan. Den ursprungliga (israeliska) tolkningen av processen var att människorna blev uppmuntrade att lämna sina hem av arabisk propaganda. Den ursprungliga arabiska tolkningen var att flykten var orsakad av den israeliska Plan Dalet som innebar att man skulle fördriva den arabiska befolkningen från sina hem med hjälp av våld och terror. Ny forskning på området av Benny Morris visar att ingen av dessa partiska tolkningar tycks stämma, utan huvuddelen av flykten skedde som en följd av krigshändelser och människors rädsla för att utsättas för kriget.

Intressant är att de 16 skribenterna inte har ett enda gott ord att säga om det land som är Mellan-Österns enda fungerande demokrati. Inte ett ord sägs heller om den omgivning där Israel ligger mitt bland auktoritära och fientligt inställda stater. Hur skulle Sverige och svenska regeringen reagera om man från dansk sida över Öresund skickade raketer mot Malmö och Helsingborg med jämna mellanrum? Hur skulle Sverige hantera att flera av våra grannländer ville utplåna oss och hyste terrorister på sitt område? - Förmodligen inte genom att rusta ned försvarsmakten till oigenkännlighet…

Israels premiärminister Olmert slår huvudet på spiken när han kallar Israel för tjugonde seklets största succé, alla problem till trots.

Därför: Fira Israels 60-årsdag! 

Henrik Lindberg

Det serbiska valet och vägvalet

Politiska kommentatorer har ofta en förkärlek för att kalla alla stundande val för “historiska” eller ödesval. Det blir lätt en smula tjatigt, men i fallet med Serbiens senaste paralamentsval finns anledning att kanske ändå sätta stämpeln historiskt. Valet stod nämligen mellan två skilda förhållningssätt till landets framtid. Ska Serbien blicka framåt mot Europaintegration och EU-medlemsskap eller blicka bakåt mot någon slags slavofil nationalism tillsammans med Ryssland, där Kosovofrågan än en gång ska ställas på sin spets

Valresultatet tycks ha gått i de EU-vänliga krafternas riktning. Det Demokratiska partiet under ledning av Boris Tadic blev störst med 39 procent medan ultranationalisterna (Radikala partiet) med Tomislav Nicolic fick 29 procent. I koalitionsförhandlingarna inför regeringsbildningen kan dock Tadic få svårt att samla en majoritet bakom sin allians. Två av de övriga partierna tycks luta mot ultranationalisterna. Serbiska demokratiska partiet som leds av Vojislav Kostunica - som för övrigt har kallat Tadic för förrädare - har indikerat att man tänker bryta koalitionen med Tadic och har öppnat för samverka med Radikala partiet. Till detta nationalistiska och EU-skeptiska läger torde Slobodan Milosevic gamla socialistiska maktparti också sluta sig. 

Frågan man ställer sig är om Kostunicas parti verkligen kommer att frondera och byta till det ultranationalistiska blocket. Partiet är anslutet till den Liberal-konservativa internationalen IDU och sitter desutom med i EPP, dvs Moderaternas och Kristdemokraternas parti på europeisk nivå. Naturligtvis kan inte vare sig EPP eller för den delen Moderaterna eller Kristdemokraterna avgöra frågan åt sitt systerparti, Serbiska demokratiska partiet. Det man däremot hoppas på är att alla goda europavänliga krafter mobiliseras för att illustrera fördelarna med att Serbien väljer europaintegration och modernisering snarare än att återfalla i en nattstånden nationalistisk retorik.

Tongångarna från de serbiska ultranationalisterna brukar annars vara att de och endast de kan försvara serbiska intressen mot en fientlig omvärld. Sanningen är dock den motsatta. Serbien är det land som tack vare - inte trots - den aggressiva nationalismen gått förlorande ur i stort sett alla strider på Balkan sedan Jugoslaviens sönderfall efter 1990. Senast var det Kosovo. Nu har landet en förödd ekonomi, flera miljoner serber lever utanför landets gränser och flera hundra tusen som flyktingar i själva Serbien. Den ökenvandringen kommer att fortsätta om ultranationalisterna får kommandot. Om inte Kostunica och hans partikamrater har fått höra det tidigare är det läge att berätta nu.

Henrik Lindberg

Blir cyklonen juntans fall i Burma?

I veckan har Burma drabbats av en ny katastrof. Den här gången heter katastrofen inte Than Shwe utan “Nargis” en jättelik cyklon som har ödelagt delar av landet. Så många som 100.000 kan ha dött i katastrofen och miljoner har blivit hemlösa. Den slutna regimen som ju kväste munkarnas protester så sent som för ett par månader sedan har nu tvingats öppna dörren på glänt för internationella hjälpinsatser. Idag tänker vi på de hemlösa och svältande människorna som drabbats av denna katastrof. Skänk gärna en slant via exempelvis Röda Korset. 

Man kunde annars tro att ett så militariserat och hårt styrt land som Burma skulle kunna hantera en katastrof av liknande format - att skicka ut soldater för att bistå nödställda vore ju ett sätt. Istället har soldaterna beordrats rensa de bostadsområden där officerarna bor på nedfallna träd och telefonstolpar, medan regimen med all önskvärd tydlighet visat att den inte bryr sig om vanliga burmeser.  Detta illustrerar återigen hur ineffektiva och inkompetenta auktoritära regimer faktiskt är. Nobelpristagaren Amartya Sen har undersökt svältkatastrofer och visat att sådana aldrig har inträffat i demokratier tack vare, bland annat, den fria pressens roll och en självstyrande lokal förvaltning som kan ta egna initiativ. I Burma finns varken det ena eller andra.

Men mitt i allt elände finns det ändå ett par ljuspunkter att notera: För det första att juntan ändå, till skillnad från flodvågskatastrofen 2004, beslutat sig för att ta emot utländsk hjälp. Detta kan förhoppningsvis öppna upp landet en aning på glänt och ge möjligheter att skaffa värdefulla kontakter med icke-juntastyrda organisationer och grupper. För det andra kan svåra katastrofer vara en faktor som bidrar till ett regimskifte.

Under Sovjetunionens sista halvdecennium inträffade två stora katastrofer som kommunistregimen inte kunde hantera. Minns ni härdsmältan i Tjernobyl? Att världen blev medveten om den katastrofen berodde inte på de sovjetiska myndigheterna som under flera dygn spelade ovetande. Istället var det en svensk kärnkraftstekniker vid Forsmark som upptäckte oväntat höga doser av strålning utanför reaktorn, men snart konstaterades att strålningen inte kom från den egna anläggningen. På så vis upptäcktes Tjernobylolyckan och de sovjetiska myndighetrna tvingades då erkänna vad som hade inträffat. Tjernobyl blev därmed en väsentlig del i Gorbatjovs perestrojka och landets öppnande mot omvärlden.  

Den andra stora katastrofen var jordbävningen i Armenien 1988 där sovjetiska myndigheter förvisso inte försökte dölja vad som hade inträffat, men istället uppvisade planekonomin sin ineffektivitet vid hjälparbetet. I båda fallen blev kritiken mot regimens agerande något som bidrog till att rasera medborgarnas förtroende för systemet. 

Nu gäller det för omvärlden att inte missa chansen att hjälpa Burma till en fredlig och ordnad regimförändring. Frihetens timme kan snart slå även för burmeserna.

Henrik Lindberg

 

Var Olof Palme liberal?

 Olof Palme fortsätter att fascinera politiska tyckare på både höger- och vänsterkanten. Senast är det Barbro Hedvall på DN:s ledarsida som har tyckt till. Hon utnämner där Olof Palme till liberal?! Jo, ni läste rätt. - “För det som slagit mig under läsningen är just släktskapet med 1800-talets liberaler… jag menar att Olof Palme står närmare liberalismen i dess socialliberala tappning än en socialism grundad i marxistisk materialism.”

Hedvalls slutsats kommer från läsning av historikern Kjell Östbergs Palmebiografi: I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969. Utan att ha hunnit läsa biografin vill jag dock kommentera Hedvalls slutsatser om Palme. Visst hade Palme ett liberalt stråk i sig. Hans engagemang för demokratiska ideal i den internationella studentrörelsen ISC visar på en provästlig och antikommunistisk ådra i Palme under 1950-talet.

Men den största rollen för svensk politik spelade Palme naturligtvis på 1960- 1970- och 1980-talen och det är med den utgångspunkten Palmes gärning ska bedömas. Vad är då Palmes bestående bidrag till svensk politik?

Palme var inte ekonom till professionen eller ens speciellt intersserad av ekonomi och det kanske kan vara en anledning till hans bedrövande svaga facit vad gäller ekonomisk politik. Lars Jonung menar att Olof Palmes arv kan illustreras i fyra episoder: “prisregleringarna 1970-71, överbryggningspolitiken 1974-76, superdevalveringen 1982 samt löntagarfonderna från 1983. Dessa experiment är exceptionella såväl i svensk som i internationell konjunktur- och strukturpolitik.” Exceptionellt dåligt blev också resultatet av dessa åtgärder.

På utrikespolitikens område hade Palme, till skillnad från ekonomins, både intresse och engagemang. Tyvärr stod omdömet inte i proportion till kunnandet. Under Palmeeran utmärkte sig Sverige genom att konsekvent ta avstånd från demokratierna i väst (inte minst USA) till förmån för en tredje världen-romantisering där kommunistiska regimer och rörelser konsekvent stöttades. Några som fick smaka på den nya hållningen från svensk sida var de israeliska socialdemokraterna som 1983 inte inbjöds till socialistinternationalens möte i Sverige - däremot tog Palme samma år emot terroristledaren Yassir Arafat.  Den röda tråden i Palmes internationella engagemang stavas inte stöd för demokratiska ideal och principer, snarare tvärtom.

Den vänstersväng socialdemokratin gjorde mellan 1965 och 1985 kan i hög grad tillskrivas Palme med inslag som planekonomiska experiment på det ekonomiska området och diktaturflirtande på det utrikespolitiska området. Socialliberalt? Knappast. Snarare är det det närmaste Sverige har kommit ett marxistiskt samhällsexperiment.

Henrik Lindberg 

En helt vanlig valborg i Uppsala

 

Almanackan visar 30 april. Det stavas Valborg i Uppsala. Hej och hopp. Här ska festas. Nu ska man ha kul.  Vakna till champagnefrukost. Sång och snapsvisor. Silllunch och champagnegalopp. Sittning och sexa. Återställare och majmiddag.

Kul va? Eller…

Här i Uppsala vet vi att under Valborg kommer ett antal berusade tonåringar att bli påpucklade av några andra berusade tonåringar. Någon blir slagen, andra blir sparkade. Någon påstruken tuffing kommer att vifta med kniv. Någon sätter sig i bilen och kör rattfull. Förhoppningsvis träffar föraren polisen ute på vägarna - och inte någon annan. Några unga, ännu inte byxmyndiga, tjejer och killar med alkohol i kroppen kommer att ha sex för första gången och vakna upp imorgon bitti, skamsna och ledsna över att det som skulle vara så fint blev så fult. Några unga stupfulla tjeter kommer att pressas och tvingas till samlag av några lika stupfulla killar (våldtäkt kallas sådant om någon nu undrar) Några föräldrar kommer att få samtal hem om att deras egen skatt har spytt ner sig och finns att avhämta på Ackis akutmottagning eller annat trevligt ställe. Några av dessa föräldrar åker då för att hämta sin son eller dotter, andra är för fulla för sådant. Det är ju Valborg. Valborg i Uppsala.

Men alkoholen är ett större samhällsproblem än bara eländet i Uppsala en gång per år. Värre är det ständiga helgfylleriet och vardagsdrickandet som förorsakar samhällsekonomin kostnader på uppskattningsvis 44 eller 70 miljarder. Varje år. Än värre än samhällsekonomin är det mänskliga lidandet: tårarna över den bortsupna studietiden, ungdomen, äktenskapet eller jobbet.

Visst, det är många som har trevligt med alkoholen utan att bete sig illa. Visst, det är många som klarar av att hantera sin konsumtion och mår bra. Visst, det går inte att förbjuda alkoholen eller allt annat som är farligt i tillvaron. Men jag frågar mig ändå hur länge vi i Sverige ska fortsätta prata med små bokstäver om ett av de största samhällsproblemen i modern tid. Jag ska inte dra alla partier över en kam, men tystnaden är ändå slående över hela det politiska spektrat.

Bland ungdomsförbunden har SSU stolta traditioner av att fostra unga socialdemokrater till ansvarstagande i alkoholfrågan. Anna Sjödin och Jytte Guteland tycks vara fast beslutna att göra upp även med den traditionen - fast på varsitt vis. Bland de borgerliga ungdomsförbunden var FPU/LUF det som under lång tid lyfte alkohol- och drogfrågorna, men förbundet har tystnat i frågorna och har förflyttat sin position ett antal grader.  I KDU diskuteras åtminstone alkoholfrågan frejdigt och tycks vara en stridsfråga inför stundande kongress, men även här har den restriktiva linjen tappat mark under senare år. MUF har en illa dold hemlighet av att locka medlemmar med hjälp av alkohol - även minderåriga. Exemplifieringen skulle kunna fortsätta.

Kanske är 103:e årets Heimdalordförande Anders E Borg en av få ljuspunkter för alla oss anhängare av en ansvarstagande alkoholpolitik.

Henrik Lindberg

Nytt vaccin mot nikotinberoende - till glädje för tobaksindustrin

Ett nytt vaccin har i dagarna börjat testas mot nikotinberoende. Säkerligen till glädje för de många människor som skulle vilja att deras lilla last försvann varje gång de skamset tar upp en liten njutningsfylld vit pinne ur paketet.

Några som också lär bli glada över testen är tobakstillverkarna, jag tänker i första hand på  Philip Morris och British American Tobacco. Nej, jag skojar inte.

Läs gärna själv på flera av de respektive företagens hemsidor. Här finns stöd för åtgärder som ska förhindra rökning på bred front, stöd för lagstiftning och normer om att ungdomar inte ska röka, reglering av marknadsföring för cigaretter , information om rökningens skadeverkningar och tonvis med länkar till antiröksajter. Cigarettkrängarna tycks ha som målsättning att människor inte ska börja röka och de som mot bättre vetande ändå börjar och inte följer råden att sluta kan ju, i väntan att drabbas av de många sjukdomar tobaken medför, ändå röka det egna företagets cigaretter.

Jag skulle ge nästan vad som helst för att veta vad tobaksdirektörerna egentligen tycker om sin produkt och exempelvis vaccin mot nikotinberoende. Vem vet, de kanske förvånar oss med att faktiskt vara ärliga i sitt engagemang mot tobak?!

Henrik Lindberg

 

 

Bluffar om aborter och vårdlöner

Göran Hägglund bluffade om tonårsaborterna, hävdar Politikerbloggen. Anledningen är ett pressmeddelande från regeringen där det sägs att tonårsaborterna ökade med 2 procent under första halvåret 2007. Nu är det visserligen sant. Däremot minskade tonsårsaborterna per tusen kvinnor med 1,6 procent. Detta är det relevanta måttet menar Socialstyrelsen som anser att det blir fel att mäta som socialdepartementet gör.

Frågan är inte självklar. Om man till exempel vill undersöka attityden till aborter så blir det förstås mest intressant att se antalet aborter per kvinna. Men det betyder ju inte att en förändring i absoluta tal är ointressant. Ingen skulle exempelvis invända mot påståendet att trafikolyckorna har ökat med 2 procent, utan att detta relateras till den totala mängden trafik.

I den pågående vårdkonflikten förekommer ett liknande exempel på hur olika aktörer väljer att använda samma statistik på ett sätt som gynnar deras syften. Fast där är det ett mera solklart fall av lögn, förbannad lögn och statistik. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Vårdförbundet har nämligen olika uppfattning om hur man ska mäta löneökningarnas storlek de senaste åren. SKL anser att man ska titta på den individuella löneökningen, d.v.s. hur mycket varje enskild person har fått i genomsnittlig löneökning. Medan Vårdförbundet menar att man bör utgå från den totala löneökningen, d.v.s. hur mycket mer det totala kollektivet av vårdarbetare har fått.

Här råder ingen tvekan, Vårdförbundets sätt att mäta är mycket märkligt. Bland annat innebär det att om sjuksköterskor går i pension och ersätts av nyutexaminerade sköterskor med, helt rimligt, lägre lön, så minskar lönerna, även om varje enskild anställd har fått mer betalt. Men det väsentliga för Vårdförbundet kan väl inte vara den totala summan som det offentliga lägger på löner, utan hur mycket deras medlemmar faktiskt får betalt? Låt oss säga att vi anställde 10 000 nya sjuksköterskor, fast sänkte lönerna lite över lag - då skulle ändå lönerna ha ökat med Vårdförbundets sätt att mäta - och så vill man väl inte ha det?

Maria Eriksson

Bjälken i din hyresbroders öga

I gårdagens avsnitt av TV-program Debatt drabbade bostadsmarknadens antagonister nr 1 och 2 samman.  Hyresgästföreningens Barbro Engman och Centerpartiets Fredrick Federley predikade chockhyreshöjning respektive marknadshyror.

Det tråkiga är att bostadsmarknadens brister helt skylls på antingen Hyresgästföreningen eller högerregeringen. Istället för att bråka borde de två kombatanterna se till till sina egna sidors ansvar för de totala misslyckande som den svenska bostadsmarknaden innebär.

Genom att i alla år klamra sig fast vid en minsta möjliga hyreshöjningsprincip har Hyresgästföreningen banat vägen för den hyreschock som nu kommer. Eftersom hänvisningen till läget först nu kommit upp Hyresgästföreningens agenda har en succesiv, mjukare övergång till en mera marknadsanpassad hyressättning förhindrats. Därför blir det stora hyreshöjningar för folk som under många år haft en konstlat låg hyra, de som såg damen i Debattprogrammet som bodde i en 2:a på Avenyn med en hyra på 4000 kr(!) vet vad jag talar om. Om nu Hyresgästföreningen inte velat ha en hyreshöjning hade de aldrig gått med på en vägning mot läget som de nu ändå skrivit under. Rent medialt kan man för övrigt undra om inte Hyresgästföreningen gjort en medial blunder då de på DN-debatt radade upp idel höginkomstområden ( Örgryte, Limhamn, Gamla stan) i den egenhändigt gjorda undersökning av hur mycket hyrorna skulle öka. Eftersom de alla är attraktiva områden där lägesfaktorn har slagit igenom tordes Hyresgästföreningen ha ett visst eget ansvar eftersom de som sagt sagt ja till att ta med den faktorn i beräkningen.

Fredrick Federley och den borgerliga regeringen talar å sin sida tyst om ansvaret för den skattechock som mycket orättvist drabbar hyresrätterna. Genom att ensidigt gynna bostädsrätter, genom slopad fastighetsskatt , har man slagit bort benen på hyresrätterna. Att man dessutom trumpetar om att bostadsmarknaden är en illa fungerande marknad samtidigt som man blundar för den kartellbildning och skumhet som finns inom den svenska byggindustrin är inte trovärdigt.

För egen del ser jag utredarnas förslag som en sund balans mellan fullständiga marknadshyror där folk riskerar att gå från hus och hem och en fortsatt sönderreglerad hyresmarknaden där de riktiga marknadshyrorna finns på den svarta marknaden.  

 Fredrik Hardt

Skönt med Åsa Linderborg

Ibland är det skönt att ha en favoritkommunist. Vissa har Ali Esbati andra håller sig till Åsa Linderborg. Som doktor i historia från Uppsala på en avhandling om socialdemokratin, nyutnämnd kulturredaktör på Aftonbladet och aktuell med den självbiografiska boken “Mig äger ingen” är hon en opinionsbildare på vänsterkanten av viss tyngd.

I Fokus senaste nummer kan envar läsa Åsas tankar om allt från sin pappa till kommunismen. Jag tänker osökt på gamla kommunistledaren CH Hermansson när jag läser artikeln om Linderborg:

Om Åsa Linderborg får vi veta att hon anslöt sig till VPK 1980 och Kommunistisk Ungdom 1981. Året innan hade Sovjetunionen befriat Afghanistan och 1981 var året då general Jaruzelski förnyade kommunismen genom att via en statskupp försvara arbetarklassens landvinningar i Polen.

Idag besväras Linderborg inte av ordet kommunist om hon får definiera det själv, men istället besväras hon av alla dem som jämställer kommunismen med Gulag. Man måste hålla med Linderborg om detta. Fördummningen har nu gått så långt att vissa t.o.m. skulle betrakta kommunismen som en förtryckarideologi i linje med Forums för Levande Historias senaste påbud. Som tur är har flera hundra (o)politiska forskare med Linderborg i spetsen läxat upp regeringen för detta. Som ett belägg för Uppropsmakarnas klokhet har också Timbros samlade kompetens anmält sitt intresse för tjänstgöring.

Vidare fortsätter Linderborg i samma fotspår genom att kategoriskt nyansera Pol Pots, Stalins och Lenins insatser för världen. Lägg märke till inställningen till Stalin. - Jag har svårt för Stalin. men det här handlar inte om enskilda individer. Jag försvarar komplexiteten. Komplext var ordet.

Avslutningsvis får vi reda på de hemska påhoppen som Åsa utsätts för i sin kamp för ett bättre samhälle: fascistfitta tar hon illa vid sig av, sedan glittrar det till i ögonen när hon säger. - Men Pol-Pot-fitta tål jag. Skönt ord.

Skön tjej.

Henrik Lindberg

Inte alls lattjolajban med köer

Vad ska bort? Brödkö, vårdkö, bilkö och bostadskö.

Äh, jag säger regleringar och ni fattar. I morgon presenteras en statlig utredning om prissättningen på hyresrätter. Och jag bara undrar: När ska svenska väljare inse det fullkomligt absurda i bruksvärdessystemet.

Planekonomi är skadligt. I synnerhet när den drabbar så viktiga varor som bostäder. Minns de gamla ryska brödköerna. Eller för all del våra egna vårdköer.

Tänk om det satt politiker - eller varför inte, i sann korporativistisk anda, bilmarknadens parter - och bestämde ett pristak på bilar och dessutom att det ska kosta ungefär lika mycket att köpa en Merca som en Skoda. Och varför inte låta kommunpolitiker sitta och besluta om var och hur och i vilken omfattning bilar får importeras/tillverkas i landet.

Då skulle ni få se på bilköer.

Maria Eriksson